Alla. Ja bevars, mycket mer än nöjda!

Brukspatron. Nå väl, mina vänner! Er gamla Mästare, min svärfar, trifs icke i sitt nuvarande stilla lif, utan går nu och sörjer af brist på sysselsättning. Jag har derföre låtit inreda en smedja, så lik som möjligt er fordna verkstad; och jag ville också samla omkring honom hans gamla vänner, hans bästa arbetare. Är det ingen af er, som ångrar sig och tycker mer om det glada stadslifvet?

Alla. Nej, nej.

Kolmodin. Kommer inte i fråga.

Brukspatron. Tack, tack, mina vänner! Då ska ni åter helsa mäster Jacob som er gamla husbonde. Ingen har att befalla öfver er, utom han.

Kolmodin. Ja, Gud gifve hela landet så'na befallnings

hafvande.

Brukspatron. Gör mig då till viljes, och stämm upp er g mla smedvisa, när jag ger er tecken dertill, och frågar om arbetet för morgondagen.

Verkgesälln. Det ska' ske.

Brukspatron. Och hållen er nu gömda i grindstugan här bredvid. Ni ska' få fullt upp med förfriskningar.

Kolmodin. Lefve brukspatron! Lefve brukspatronessan, och lefve hela lilla brukliga familjen!

Alla (hviftande med mössorna). Ja lefve vårt goda herrskap!

Tack, och farhöger.)

Brukspatron (med Gertrud under armen). väl nu så länge. (De gå ut förbi häcken till Verkgesälln. Nu var Kolmodin dum igen. Inte finns det någon familj ännu, inte. Herrskapet har ju bara varit gifta i fyra månader.

Kolmodin. Nånå då.

Hvad som inte ä' kan väl bli. Så ska' det vara i verlden. Nu gå vi te' grindstugan och dricker, men den som inte sköter grinn' det blir jag. (Alla gå ut förbi häcken till venster.)

II. Poetry.

1.

Jemförelse.

By P. D. A. Atterbom.

Hvad blänker på grenen af rosens träd?
En droppe, som tillrar och tindrar!
Hur ringa han är! hur skälfvande späd!
Men en sol i den lilla dock glindrar.

Hvad blänker på grenen af Lifvets träd? En själ, som lider och njuter!

Hur trång hon sig känner! hur arm till och med! Men en Gud hon inom sig dock sluter.

Så äro de båda speglar, förvisst,

Af ett ljus, som fyller all verlden;

Och båda bland törnen, först liksom sist,

Tillbringa blicken af färden.

Men droppen, hvag är han? En dagg, en tår,

Som vinden föraktar att spara.

Åt själen blott gafs ett lif, som består;

En ljusbild, som hon kan förvara.

Och glänser den klar hur ljufligt är då,

Att vara en droppe af Lifvet!

Må vindarne komma, må vindarne gå:
Dig är det evärldliga gifvet.

2.

Den lilla Kolargossen.

By E. Geijer.

,,I skogen vid milan sitter far,
Mor sitter hemma och spinner.
Vänta, jag blir väl också karl,
Får en fästemö efter mitt sinne!

Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.

Tidigt med solen jag hemifrån gick:
Friskt lif, medan solen glimmar! -
Till far skall jag bära mat och dryck,
Nu komma snart qvällens timmar.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.

Jag är rädder på liten grön stig,
Der jag ensam i skogen månd' gånga;
Men furorna se så mörkt på mig,
Och bergen kasta skuggor så långa.

Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.

Tra la la! Friskt sinne som fogel i flygt!
Nu vill jag springa och sjunga

Hu! Utur berget det svarar så styggt,

Och ordena komma så tunga.

Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.

Ack, vore jag hos min gamle far:
Jag björnen hör brumma och sjunga.
Och björnen han är den starkaste karl,
Och skonar hvarken gamla eller unga,
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.

Och skuggan den faller så tjock, så tjock,
Som en fäll öfver ensamma leden.

Det tassar, det braskar öfver sten och stock,
Och trollena träda på heden.

Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.

Ack, Gud, der är ett, der är två!

I sitt garn De mig ta se, hur' granna de svinga! Gud trösta mig, fattiga barn!

De vinka!

Här gäller för lifvet att springa.

Det är så mörkt långt, långt bort i skogen."

Och natten, den nedsteg, och timman blef sen,
Och villare och villare blef leden.

Det tassar, det rasslar öfver stock och sten
Den lilla springer på heden.

Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.

Med pickande hjerta, med rosblommad kind,
Vid milan hos sin far han fallar ner.
Välkommen, välkommen, kär sonen min!
,,Ack, jag har sett trollen och väl mer!"
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.

Fast det är mörkt långt, långt bort i skogen."

Balsamiska vindar

Oss vaggade tryggt.

Nu sträckes mot okända rymder vår flygt.

Med rosiga hatten
På lockar af guld
Satt midsommarsnatten,
I skogen, så huld.
Ej kunde vi somna,
Så dejlig hon var

Af vällust blott domna,

Tills morgonen klar

Oss väckte på nytt från sin brinnande char.

Ljuft träden då sänkte
Kring tufvor sitt hvalf,
Dem perlor bestänkte,
Der törnrosen skalf.
Nu sköflad är eken,
Och rosen har flytt.
Af vindarna leken
I storm sig förbytt.

Af frostblommor hvita är majfältet prydt.

Hvad göra vi längre
I norden?
Dess pol

Blir dagligen trängre,
Mer dunkel dess sol.
Hvad båtar att qvida?
Vi lemna en graf.
Att fly i det vida,
Gud vingar oss gaf.

Så varen oss helsade, brusande haf:

Så fåglarna qväda
På skyndande färd.
Snart mottar de späda
En skönare verld,
Der rankorna skälfva

I almarnas topp,
Der bäckarne hvälfva

Bland myrten sitt lopp,

Och lundarna klinga af njutning och hopp.