PART III. Reading Lessons. I. Prose. 1. Det gamla Norge. Förr än någon sång af glädje eller af sorg blifvit uppsänd ur Norges dalar, förr än någon rök uppstigit ur dess hyddor, någon yxa fällt ett träd i dess skogar, förr än konung Nor gick ut från Jotunhem för att söka sin bortröfvade syster och drog genom landet och gaf det sitt namn, ja, förr än någon Norrman var till, stod höga Dovre med Snöhättan inför Skaparens anlete. Vesterut sträcker sig den gigantiska bergskedjan till Romsdalshorn, hvars fot vesterhafvet badar. Söderut bildar den under olika namn (Langfjeld, Sognefjeld, Filefjeld, Hardangerfjeld m. fl.) den ofantliga fjellbygd, som på en sträcka af etthundrafemtio geografiska qvadratmil företer allt hvad naturen eger stort, fruktansvärdt, skönt och förtjusande. Här ännu, som på verdens första dagar, står i öfre Telemarken Fjellstugan, byggd af osynlig hand, och hvars isvallar och torn endast denna hand kan störta; ännu, som vid tidens morgon, mötas vid midsommartid på urbergens snötäckta tinnar „morgonrodnad och aftonrodnad till flygtig broderkyss"; ännu som då dåna forsarne, störtande sig ned i djupen, ännu återgifva Jöklernas (glacierernas) is-speglar samma föremål, än tjusande, än fasaväckande, och ännu i dag såsom dă, finnas alp-räckor Lenström's Shwedish Grammar. 8 aldrig af menniskofot bestigna, dalar och skogar „ensliga naturceller", dit blott örnen och midsommarsolen blicka ned. Här är det gamla, det evigt unga Norge, här häpnar betraktarens blick, men hans hjerta vidgar sig, han glömmer egen smärta, egen glädje, glömmer all litenhet, i det han med helig rysning anar att „Guds skugga genomvandrar naturen“. I hjertat af Norge ligger denna bygd. Är din själ trött vid verldens buller, eller utnött vid småaktigheterna af ett fattigt hvardagslif, är den qvald af täppt kammarluft, af bokdamm, sällskapsdamm eller annat damm (det finnes i verlden så många sorter deraf, alla betäckande själen med grå stoftkappa) eller är den söndersliten af djupa, frätande lidelser, dă fly, fly till Norges hjerta, och der, lyssnande till naturens friska, mäktiga hjerteslag, ensam med de stora, tysta och dock så vältaliga naturföremålen, skall du inhämta nya krafter, nytt i! Här faller intet damm. Friska och klara stå lifvets tankar, som på deras skapelses dag. Vill du se det stora, majestätliga? Se Gausta höjande sig på sina kolossala knän, sextusen fot öfver jordytan; se Hurungernas, Fanaraukens, Mugnafjelds vilda jätteskepnader; se Rjukan (den rykande), Vörings- och Vedals-forsarne skummande och dundrande störta sig utför bergen ned i afgrunderne! Och vill du hvila dig vid det täcka, det ljufva? Det lefver midt ibland dessa fruktansvärda scener, i fredad enslighet Säterhyddan står i den trånga dalen, flockar af kreatur beta på sköna gräsmarker, säterpigan med frisk hy, blå ögon och ljusa hårflätor vallar dem, under det hon sjunger bygdens enkla, mildt vemodiga mélodier, och som en spegel för den täcka bilden, ligger midt i dalen en liten sjö (Kjærn) djup, stilla och af en klar, blå färg, egen för de flesta glaciervatten. Allt andas en idyllisk frid. Men en aning om döden tyckes ren i skapelsens morgonstund ha tryckt sitt insegel på denna nejd. De mörka fjellmassornas stora skuggor falla öfver dalar der endast mossa växer, öfver sjöar hvars stilla vatten äro fulla af aldrig smältande is sǎ Koldedalen, Koldesjön med dess döda, grågula bräddar. Dödstystnad herrskar i denna ödemark, afbruten blott af lavinernas åskor och af det brak som glacierernes rörelser förorsaka. Ingen fågel rör sin vinge eller höjer sitt qvitter i denna sorgliga nejd; endast gökens melodiska suckar ditföras af vinden vid midsommartid. Men vill du se lifvet i dess prakt och ljufvaste herrlighet, se då vinterns och sommarens omfamning i det gamla Norge, gå ned till Svalems slätter, se Aamaadts och Siljords dalar, eller den paradisiskt sköna Vestfjorddalen, genom hvilken Manelfven flyter stilla och spegelklar, omfamnande i sitt lopp små ljusgröna öar, beväxta med blåklockor och välluktande skogsliljor, se huru silfverelfvarne här slingra sig ned från fjellen mellan trädgrupper och bördiga fält, se huru bakom de närmaste bergen med deras löfskogar, resa sig snöfjällen, som vördiga patriarker blickan'le ned på yngre slägten; betrakta i dessa dalar morgonens och aftonens färgspel på höjderna, i djupen; se ovädrens fruktansvärda prakt, se regnbågens stilla herrlighet, der den hvälfver sig öfver vattenfallet betryckta själ, se detta, förnim och andas! Från dessa sköna, mera allmänt kända scener, draga vi oss nu till en mera obekant trakt, till den stora dal-sträckning, der Skogshornet höjer sig bland skyarne, der Urunda flyter klar bland klipporna och Djupadals vattenfall forsa icke mindre strida och stolta för det de sällan beundras af nyfikna främlingars blickar. 2. From the Work: Skizzer. Jag hade mycket tidigt på morgonen lemnat Fru A. ty jag längtade ifrån hennes artificiella atmosphère och luftdigra vänskapsyttringar. Jag kände mig andas lätt när jag åter befann mig ute på landsvägen, der ingen sade mig att jag var ,,en sol som uppgått på vänskapens horizont", der ingen spelade rollen af en huld maka, en öm och omtänksam moder, en framåt sträfvande menniska, der, med ett ord, ingen fanns som visste till punkt och pricka visste alla sina skyldigheter, och dock försummade dem; ty förlåten vare hvar och en, som uraktlåter det rätta, af ovetenhet derom. Jag åkte hela dagen. Vagnens hjul gingo evigt och oupphörligt omkring, just som tidens, men och nu upphörde likheten med tidens, ty det tröttnar aldrig. Ja ett hjul ledsnade och sade nej, men så decideradt, att aldrig något fullständigare nej" legat i en qvinnas blick en gång. Vagnen stadnade. Jag ryste för att fråga, ty jag längtade obeskrifligt efter nattqvarteret, emedan det led mot aftonen. Men jag behöfde icke fråga. Kuskens nödrop gaf mig tillräckligt tillkänna, att här var stor olycka å färde. Hjulet var sönder, ohjelpligt sönder. وو Rådslag företogos med skjutsbonden, och han visste icke en enda annan utväg än att gå fram till Herregården" och be att få låna ett hjul till nästa gästgifvaregård, eller till den, der nattqvarteret var beställdt. Aftonen var ovanligt vacker. Kusken kunde ej gå från vagnen, vagnen kunde icke gå ett steg. Anna hade icke vågat gå tio alnar från mig, betjenten var rest som förebud, skjutsbonden var ej värdt at skicka, ty hvem hade väl brytt sig om hans begäran, Herregården var helt nära och såg mycket vacker och inbjudande ut; af skjutsbonden underrättades jag att der bodde en Major, men namnet hade han alldeles förgätit, eller kanske aldrig hört. Mitt parti var snart taget, utan att gifva mig ro fråga hvad herregården hette, utan at kunna få veta hvad Majoren hette, vandrade jag utaf, åtföljd af Anna, som förundrades, så att hon kunde digna ned, åt detta företag, åt att ,,Hennes nåd ville gå upp till en främmande herregård och af främmande personer bedja att få låna något", lika som om ett annat medel stått mig till buds! Vi kommo snart til tvenne stora jernportar, och genom dessa i en mörk skuggrik allé af gamla, jemna, väl ansade lindar och askar. ,Ack hvad här är vackert!" sade Anna, och jag kände en af dessa barndomsförnöjelser öfver ett olyckligt äfventyr, som kan gifva anledning till ett romantiskt dito. Jag kände en längtan fram till denna „herregård", som jag icke förmår beskrifva, och hjertat slog af en viss juf och oroligt behaglig aning, at här skulle möta mig något angenämt, något ovanligt. En liten vänlig hund kom oss emot i den porten, som förde in till gården, och strax derefter hörde jag en barnröst säga: „mamma! hvem är det som kommer der?" och en syn, sådan man beskrifver den i idyllen, låg för mina ögon. Stora träd med rika löfkronor omgåfvo hela den vackra gården och bortskymde något litet det i enkel, smakfull och prydlig stil uppförda landthuset. Under ett af dessa träd stod ett bord, och vid detta intog en förtjusande familj-grupp sin sista måltid på dagen. Man såg den fina svarta te'kannan med nunnan på locket, man såg det guldgula smöret, de svällande brödbullarne, det kalla köttet, krönt med sirligt lagd persilja, man såg pankakor och sylt, och, bättre än allt detta, man såg en fryntlig, fin och proper landtjunkare, ur hvars öga godt hjerta och rik själ framlyste, och hvars minsta rörelse just var den man önskade hos en värd, i hvars hus man ämnade anropa både gästfrihet och hjelp. Hans blotta åsyn intog mig. Fyra älskvärda, enkelt men väl men och snyggt klädda barn sprungo upp från bordet på samma gång som fadren. Och modern, hon låg redan med oskrymtad, oförfalskad glädje om min hals. Det var Fru B. Och när jag ville se på henne, för att riktigt öfvertyga mig om denna lyckliga slump, då ville hon icke släppa mig, icke se upp, men när jag slutligen fick se hennes blida, milda anlete, då hängde ett par så vackra tårar i de halföppna ögonen, att jag kände hur äfven mina blefvo fulla och våta. 3. Mora- hemmet. From: Nya teckningar ur hvardagslifvet, af Fredrika Bremer. Medlemmar af en familj borde emellanåt skiljas på någon tid. Det verkar en i många fall helsosam förnyelse, och återföreningen är när kärlek ligger i grunden så rik, så rolig, en ny vår. Vi gå ej så långt, som visan, den der säger: „Allt samma och samma vår lefnad gör sur, Jag vånde jag ägde den skönaste mö, Jag leddes att lefva, om hon glömde dö." Men, så der halfvägs d. v. s. med de två första raderna gå vi ändå. Under det Maj-lif, som uppstod i Mora-hemmet i den första tiden efter husfadrens ankomst, blommade alla sinnen; äfven den slutna Valborg tycktes vackna upp till litet lif och deltagande; Olof var lycklig i känslan af att nu vara sin far närmare än någonsin, och Brigitta var helt yr i hufvudet af glädje och dansade om med sin morbror, sin moster, sin adjunkt och med hvem hon fick tag uti. Endast Siri delade icke den allmänna glädjen, hon tycktes bli skyggare än förr, flydde den lyckliga familjen, vistades ute i skog och mark - man visste sällan hvar och en slags vild melankoli kastade ofta sin skugga öfver hennes unga ansigte och gaf ett nattligt tycke åt hennes blick. Man såg henne sällan hemma, utom vid måltiderna, och det kostade på fru Ingeborg, som såg hur ofta professorns blickar sökte den unga flickan, ehuru han icke sade något; och de andras förmaningar till henne, att vara mera hemma, verkade ingenting. Tvenne aftnar i veckan församlades dock vanligen alla inom huset i en förtrolig krets, och det var de, då fru Ingeborg hade så kallad spinnstuga. |