Εικόνες σελίδας
PDF

Då samlades alla husets qvinliga medlemmar, hvar med sin spinnrock, i den stora salen, der elden var tänd på spisen. Och kring denna eld satte man sig och spann och spann. Och snart spann man herrarne fram, ty det gick muntert till vid spinnrockarne; der sjöngs visor, berättades historier, gafs och gissades gåtor. Fru Ingeborg hade ett outtömligt förråd af så lana, och roade sig med att, sittande ibland spinnerskorna eller vandrande fram och åter i salen, bry deras hufvuden med alla de under och ting, som hon „sett i konungens gård“, en gåtformel som hon ofta nyttjade. Fru Ingeborg var vanligen sjelf mycket glad under dessa astnar och upplifvade alla, och tillät icke gerna någon att undandraga sig bidraget till det allmänna bästa“ af en berättelse, sång eller gåta. Siri sjöng vanligen någon liten lustig visa, och utmärkte sig i öfrigt blott vid gåtornas gissning, som mycket roade henne. Dessa roade också Olof och påminte honom de uråldriga tiderna i norden, då gåtor och sinnrika spörsmål voro de klokas käraste nöje; då äfven gudarne drogo ut från sina ljusa boningar, för att i sådana ämnen täfla med jordkretsens jättar och sjelfva Oden ej gaf sig ro förrän han häruti hade mätt sig med och besegrat den kloka jätten Vafthrudner. Olof sjelf hade nu, i sina reseminnen, dyrbara bidrag att lemna till spinnstugans nöjen. Han och löjtnant Lasse voro alltid der närvarande; de försökte till och med att spinna, men dels gick tråden så ofta af, dels ruskades spinnrockarne dervid så obarmhertigt, att fruntimmerna undanbådo sig detta slags biträde af herrarne.

Sednare på afton kom vanligen äfven professori. Hans ankomst bland de sina verkade alltid ett förhöjdt lif, ett stegradt interesse; ock äfven i „spinnstugan" var det så, antingen han der blott var åskådare och åhörare, eller – hvilket ofta var fallet - sjelf med någon berättelse gaf sin tribut till „det allmänna bästa“.

Få dagar efter Olofs återkomst var „spinnstuga“ i hemmet, och alla voro församlade i husets stora sal. Fru Ingeborg hade gifvit konstiga gåtor, som Olof och Siri gissat i kapp. Valborg hade sjungit en visa. Adjunkten hade härmat oboé och spruckna trumpeter. Löjtnant Lasse hade föreställt ett ångfartyg som sätter sig i rörelse, hvarvid flera spinnrockar råkade i stor fara, och Brigitta hade berättat åtskilliga anekdoter om „Käringen“, en personlighet, som uträttar och säger många ting i Sverige, såsom till exempel:

„Det vill jag se!" sa’ käringen och köpte korpen för att se om han lefde i tvåhundra år.

„Tack nu vår herre, nu hjelper jag mig sjelfi“ sa’ käringen, se'n hon kom upp på sina fötter igen.

„Ja,“ sa’ käringen, „någonting på, ral“ var det, och var det inte amiral, så var det korporal.“

Om inte om hade varit emellan, så hade käringen bitit björn“ m. m. m. m.

Alla hade gifvit sin skärf till aftonens underhållning, och professorn hade skrattat och af hjertans grund njutit sitt hemlif. Upprymd och varm svarade han, på de ungas böner att berätta något, med följande drag ur Dal-allmogens lif:

„En fader gick med sina båda döttrar, en vinterafton, öfver Siljans is. I skymningen togo de miste om sin väg och kommo ut på en svag is, som brast under deras fötter. Den brast äfven för deras bemödanden att hålla sig fast och att komma upp igen. Blott en af döttrarne lyckades att hålla sig uppe vid ett något fastare isstycke, och vid hennes axlar fäste sig i dödsångest den andra systern och höll sig uppe vid henne.

„Släpp mig, Margreta l“ bad denna, „eljest går jag under Jag orkar knappast hålla mig uppe sjelf.“

Men den unga flickan, i sin dödsångest, släppte icke, utan höll sig fast som förut.

Då hördes den sjunkande faderns allvarsamma röst:
„Hör du icke, Margreta, hvad Anna säger ?“

Och i ögonblicket, som flickan hörde de orden, släppte hon systern och lät sig sjunka i djupet med fadern.

Systern lyckades att rädda sig; men ofta derefter kom hon till mig, i behof af tröst för sina samvetsqval; ty hon tillräknade sig Margretas död.

„En fader rodde med sin unga son på Siljan. En storm växte upp; deras lilla båt blef omkullkastad och slungad långt ifrån dem. Men ett bräde flöt nära dem, och vid detta fästade sig fader och son. Men det kunde icke bära dem båda. Och när sonen det såg, sade han: „Gud välsigne dig, min far! Lef för min mor och mina syskon 15 Och han lät sig gå till botten.“

„Under det forskräckliga hungersnöds - året här, 1838, kom en dag till mig en Dalkarl, från en annan socken, och sade till mig:

[ocr errors]

Ur ett tal till minne af konung Gustaf II.

By W. C. Böttiger. Kort efter Hertig Carls hemkomst från sin utländska färd foretog kronprinsen i början af 1771 en dylik, åtföljd af sin yngste broder och sin fordne Guvernör, Riksrådet Gresve Scheffer. De begge Grefvarne af Gotland och Öland hade uppgjort till sin reseplan, att tillbringa vintren i Galliens hufvudstad, sedermera med våren öfversegla till England, njuta sommaren under Italiens blida sol och med hösten hvila ut vid Rhens drufvokullar. Efter att i Danmark hafva besökt anförvandterna till Sophia Magdalena, i Holstein en bror till Adolf Fredrik, i Brunsvig en syster till Lovisa Ulrika, fortsatte de öfver Nederländerna vägen till Paris, der de i slutet af Februari inträsade. Sitt hopp i asseende på de tillernade politiska underhandlingarna med Franska kabinettet hade Gustaf till en stor del byggt på Frankrikes dåvarande Premier-Minister, Hertigen af Choisene; men till sin ledsnad erhöll ban redan i Zweibrücken tidning om denna ministers oförmodade fall, genom en af de många hof-intriger, som kring den svage Ludvig XV spunno sina qvinliga trådar. För denna missräkning fann han en ersättning i den personliga vänskap, hvarmed han af Franska konunga-familjen blef omfattad, och i den beundrande uppmärksamhet, som hans sällsynta egenskaper, hans älskvärda umgänge, hans intagande snille tillvunno honom öfverallt. Pariserboerna förvåvades, att bland nordens isar kunnat växa en Furste, som i förfinad bildning ej tog, men gaf mönster: allt, hvad Paris egde utmärkt och lysande, täflade om hans yonest, och i en af Franska Akademiens sessioner, som Gustaf bevistade, uppläste A. Alembert en dialog ur Elyséen, der han lät Drottning Christina och Des Cartes utöfva sitt smicker på den snillrika Grefven af Gotland. Hvilken sorglig bild af det menskliga lifvets ombytlighet framställer ej taflan af det då så lysande hofvet i Versailles! När, under de dagliga skådespelens glans, allas blickar riktades mot den kongliga loge, som tycktes innesluta lyckans högsta föremål, - hvilken inbillning var väl då nog mörk att aua ett så tragiskt slut bakom framtidens ouppdragna täckelse! Der satt, omgifven af det mest skimrande hof i Europa, en åldrig konung, med halfsläckt lif; -- åt hans sista dagar voro heta qval sparda. Der satt, strålande af ungdom och prakt, det nyss förmälda thronföljarparet, Ludvig och Marie Antoinette; – de sågo framför sig en thron, men ej bakom den schavotterna och bilan. Der syntes, vid deras sida, de unga Pripsarna af Provence och Artois, i blomman af ett irrande lifs fridlösa utveckling; och slutligen, der ses Gustaf, arfvingen till en krona i norden, beundrad, firad, lycklig, utan aning att nyss hans fader är i Sverge afliden, han sjelf i detta ögonblick konung, och att, såsom sådan han en gång skall falla ett blodigt offer för sitt folk, året innan hans vän, den sextonde Ludvig, med lika tänkesätt delar ett lika Ode. Adolf Fredrik var död — och på Seinens strand helsades Gustaf for Sverges konung.

genca belo Boktryceamlinera af

Ur Svenska Folkets Historia.

By E. G. Geijer. Men konungen lade sjelf hand vid verket; och det är hans enskilda frikostighet som Upsala Universitet har att tacka för sitt bestånd. Genom gåfvobref af den 31 Augusti 1625 förärade Gustaf Adolf, af de nu i hans hand förenade Gustavianska arfvegodsen, trehundrade femtio hemman till Upsala Akademi, med förklaring, att som dessa hemman voro hans arf och egne, han förunnade dem åt Akademien till dess evärdliga, alltid blifvande egendom. Utom sin donation anslog Konungen till Universitetet kronotionden af flera socknar i Westmanland och Helsingland, gaf præpende-pastoraler åt Theologerna, samt ett bondehemman i lönetillökning åt hvar och en af de öfrige Professorerna; dessutom tre tusen tvåhundrade femtio daler årligen till ett communitet för Studenter, med särskildt anslag för inköp af inventarier, samt lön för styresman och betjening, vidare två tusen femhundrade daler årligen till underhåll för Stipendialer, och hundrade daler till årliga belöningar åt dessa; hvarjemte han skänkte Universitetet sitt eget Boktryckeri, stiftade dess Bibliothek genom föräring af sin egen boksamling, förordnade det en årlig inkomst, och lät bygga det (sedermera af Carl XI tillökta) hus, som innu kallas Academia Gustaviana. - Till rikets Gymnasier är äfven Gustaf Adolf upphofsman; ty ehuru af ålder den inrättning fanns, att vid Domkyrkorna visse Lectorer hade underhåll af kyrkotionden, gjorde konungen deraf först ordentliga lärohus, med flere lärare och större inkomster. Det första Gymnasium i Sverige inrättades i Westerås 1620 (tillökt 1623 och 1627): det andra i Strengnäs 1626: det tredje i Linköping 1628, och samma år erhöll Finland, som redan 1618 fått ett Gymnasium i Wiborg, ännu ett i Åbo.

Så blef denne store konung midt under kriget stiftare af Sverges Undervisningsverk, och påminner derigenom, att äfven hans vapen fördes för den menskliga odlingens heliga sak. Derföre offrade han på dess altare hvad andra skulle användı på vapen. Och i hvilken tid ? Det finns intet högre och ädlare hopp, än det som Gustaf Adolf nedlagt om Sveriges framtid i dessa sina stiftelser. De blefvo ej mindre politiskt än vetenskapligt vigtiga. Ty om Sverige från denna tid framgent så ofta sett män ur hyddan stiga genom kunskaper och förtjenst till rikets högsta värdigheter, så är detta och Gustaf Adolfs verk.

Till huru .ectorerirsi orde första

« ΠροηγούμενηΣυνέχεια »