Alla. Ja bevars, mycket mer än nöjda! Brukspatron. Nå väl, mina vänner! Er gamla Mästare, min svärfar, trifs icke i sitt nuvarande stilla lif, utan går nu och sörjer af brist på sysselsättning. Jag har derföre låtit inreda en smedja, så lik son. möjligt er fordna verkstad; och jag ville också samla omkring honom hans gamla vänner, hans bästa arbetare. Är det ingen af er, som ångrar sig och tycker mer om det glada stadslifvet? Alla. Nej, nej. Kolmodin. Kommer inte i fråga. Brukspatron. Tack, tack, mina vänner! Då ska' ni åter helsa mäster Jacob som er gamla husbonde. Ingen har att befalla öfver er, utom han. Kolmodin. Ja, Gud gifve hela landet så'na befallningshafvande. Brukspatron. Gör mig då till viljes, och stämm upp er gamla smedvisa, när jag ger er tecken dertill, och frågar om arbetet för morgondagen. Verkgesälln. Det ska' ske. Brukspatron. Och hållen er nu gömda i grindstugan här bredvid. Ni ska' få fullt upp med förfriskningar. Kolmodin. Lefve brukspatron! Lefve brukspatronessan, och lefve hela lilla brukliga familjen! Alla (hviftande med mössornaj. Ja lefve vårt goda herrskap! höger). Brukspatron (med Gertrud under armen). Tack, och farväl nu så länge. (De gå ut förbi häcken till Verkgesälln. Nu var Kolmodin dum igen. Inte finns det någon familj ännu, inte. Herrskapet har ju bara varit gifta i fyra månader. Kolmodin. Nånå då. ska' det vara i verlden. Nu men den som inte sköter förbi häcken till venster). Hvad som inte ä' kan väl bli. Så och dricker. (Alla gå ut II. Poetry. 1. Jemförelse. By P. D. A. Atterbom. Hvad blänker på grenen af rosens träd? Hvad blänker på grenen af Lifvets träd? En själ, som lider och njuter! Hur tråug hon sig känner! hur arm till och med! Men en Gud hon inom sig dock sluter. Så äro de båda speglar, förvisst, Af ett ljus, som fyller all verlden; Och båda bland törnen, först liksom sist, Men droppen, hvad är han? En dagg, en tår, Som vinden föraktar att spara. Åt själen blott gafs ett lif, som består; En ljusbild, som hon kan förvara. 2. Den lilla Kolargossen. By E. Geijer. ,,I skogen vid milan sitter far, Det är så mörkt långt, långt bort i skogen. Tidigt med solen jag hemifrån gick: Till far skall jag bära mat och dryck, Det är så mörkt långt, långt bort i skogen. Jag är rädder på liten grön stig, Det är så mörkt långt, långt bort i skogen. Tra la la! Friskt sinne som fogel i flygt! Hu! Utur berget det svarar så styggt, Och ordena komma så tunga. Det är så mörkt långt, långt bort i skogen. Ack, vore jag hos min gamle far: Och skuggan den faller så tjock, så tjock, Det är så mörkt långt, långt bort i skogen. Ack, Gud, der är ett, der är två! De mig ta I sitt garn se, hur' granna de svinga! Gud trösta mig, fattiga barn! Här gäller för lifvet att springa. Det är så mörkt långt, långt bort i skogen." 65 Och natten, den nedsteg, och timman blef sen, Det tassar, det rasslar öfver stock och sten Det är så mörkt långt, långt bort i skogen. Med pickande hjerta, med rosblommad kind, ,,Min son! Jag satt här så månget år Och är med Guds hjelp väl behållen. · Den rätt kan läsa sitt Fader Vår, Han räddes hvarken fan eller trollen; Fast det är mörkt långt, långt bort i skogen." Balsamiska vindar Oss vaggade tryggt. Nu sträckes mot okända rymder vår flygt. Med rosiga hatten Af vällust blott domna, Tills morgonen klar Oss väckte på nytt från sin brinnande char. Ljuft träden då sänkte Af frostblommor hvita är majfältet prydt. Så fåglarna qväda En skönare verld, I almarnas topp, Bland myrten sitt lopp, Och lundarna klinga af njutning och hopp. |