Svensk anthologi: eller Vald samling af svenska skaldestycken från äldre till nyare tider, Τόμος 1N.M. Lindhs Boktryckeri, 1840 |
Άλλες εκδόσεις - Προβολή όλων
Συχνά εμφανιζόμενοι όροι και φράσεις
Allfader Anima Asars Balder Balders barm barn berg och dal blef bleka blick blod blommor blomstrande blott bröst bölja bön Demiurgens Derför dygd död E. G. GEIJER evigt famn fjerran fordna Freja frid Frithiof fröjd gack gamla glad graf grafven gråt gyllne gång går hafvet himlen himmel himmelsk hjerta hopp hulda hvar hvarje hvars hvart hvila hviska hvita höga hör Ingeborg jorden kind klinga Kung kyss kärlek lefvande leka lifvets ljud ljus ljusets lunder låg långt Låt Mamma menskligt milda mörka natt Nidhögg Nordens Nornorna Näktergalen Oden perlor Perpetua qval qväll re'n rosor röst se'n sippor sjelf sjunga själ Skalden sken skogen sköna slägt Snart sofver solen sorg stjernor stod stormen strand strålar suckar svärd såg sång säll teorb thron tyst tårar uppå Urdas vaknar Valhalls verlden vexer vind vingar Vyss vågor våra vän åter äfven älskar öfver öga
Δημοφιλή αποσπάσματα
Σελίδα 86 - Vad mänsklighetens härlige ha sökt sitt hela sköna, rika liv igenom, väl är det värt att sökas av oss alla. O, det är skönt att sluta sig till dem, om också som den ringaste, den siste!
Σελίδα 88 - Allt snillrikt träffar som en blixt: det är ett ögonblickets barn, men ögonblicket utaf dess verkan går igenom sekler. Tro ej det mörka är betydningsfullt, just det betydningsfulla är det klara. Betydelsen är som en spegelbild: den är ej till då intet öga ser den.
Σελίδα 180 - From lefde han och lärde, dog han och förlät, och under fjerran palmer står hans graf i ljus. Hans lära, sägs det, vandrar ifrån dal till dal, försmälter hårda hjertan, lägger hand i hand, och bygger fridens rike på försonad jord. Jag känner ej den läran rätt, men dunkelt dock i mina bättre stunder har jag anat den; hvart menskligt hjerta anar den ibland, som mitt. En gång, det vet jag, kommer hon och hviftar lätt de hvita dufvovingar öfver Nordens berg.
Σελίδα 202 - Och åter bland kämpar jag spejande stod efter skepp i det fjärran blå. Kom vikingasegel — då gällde det blod; kom krämarn — så fick han gå.
Σελίδα 120 - Då glädes åter hennes sinne, likt främlingens från Schweiz, som hör en hemlandston, som återför hans alpers och hans barndoms minne. — Det var en afton. Qvällen låg och drömde på sin bädd i vester, och tysta som Egyptens prester begynte stjernorna sitt tåg.
Σελίδα 131 - Anden, en evighetsson, landsflyktig och fjettrad i tiden, rycker på kedjorna jemnt och sträfvar som lågorna uppåt.' Ty än minnes han. rörd sin faders boningar många, minnes sitt fädernesland, der det blomstrade friskare blommor, lyste en skönare sol och han lekte med vingade englar. Då blir jorden för liten, för qvaf, och till himmelen hemsjuk längtar den vilsne igen, och andens längtan är andakt. Andakt heter hans skönaste stund; dess tunga är bönen. Ack, när lifvets oändliga...
Σελίδα 152 - Min kärlek kan jag icke offra dig, vill det ej ens; han är din himmel värdig. Men väl jag offra kan min lefnads lycka, kan kasta bort den, som en drottning kastar sin mantel från sig, och är likafullt den samma som hon var. — Det är beslutadt! Det höga Valhall skall ej blygas för sin fränka: jag vill gå emot mitt öde, som hjelten går mot sitt.
Σελίδα 77 - Nord, der lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord, hvad skogbekrönta berg, hvad fält med skördar prydda! O ! älska vi vårt land, nog ha vi land att ' skydda. Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt, låt skörden blomstra opp i dina skogars natt; led flodens böljor kring som tamda undersåter, och inom Sverges gräns eröfra Finland åter!
Σελίδα 97 - Opp utur förstörelsen. Icke jag har härjat fälten, Ej hvälft Södern opp och Norden, Det hör högre makter till. Skalden, tänkaren och hjelten, Allt det herrliga på jorden, Verkar blindt, som anden vill. Uppe bland de höga stjernor Skrefs den väldiga bedriften, För hvars skull jag kom hit ner.
Σελίδα 113 - Jag stod på stranden under kungaborgen, När dagens oro ändtlig somnad var, Och öde voro gatorna och torgen, Och på kung GUSTAFS stod sken månen klar. Der låg ett uttryck i de milda dragen Som när det åskat i en fredlig dal, Och Hjelten var der, men jemväl Behagen, En segerkrans, men som bland blommor tagen, En blick till hälften örn, till hälften näktergal. Förunderliga makt, som konstnärn äger!