6.

Ur,,en vandring i Rom".

By Bernh. von Beskow.

Vi togo vägen uppför Tarpejiska klippan till Capitolium. Man har nu Forum med dess fornlemningar under sina fötter. Från tornet kan man urskilja de sju kullarnas belägenhet. Det panorama, som omger åskådaren, är den rikaste forntidshäfd, alltid öppen, nästan alltid bestrålad af en molnfri himmel. Man skulle der dagligen, under ett år, kunna tillbringa några interessanta timmar. På nedvägen går man förbi Marci Aurelii staty till häst, af förgyld brons, och de segertecken, som egnades åt Marius, efter hans seger öfver Cimbrerna och Teutonerna, samt stadnar ett ögonblick framför Michel Angelos hus. Det är en liten envåningsbyggnad, med endast två fönster, nu bebodd af ett fattigt handtverkarfolk.

En smal gata förer till Forum Trajani. Af all dess fordna prakt har blott en enda lemning trotsat seklerna; men det är äfven den skönaste segerkolonn i verlden. Basrelieferna, som utgöras af 2500 figurer, tecknade af mästarehand, hafva varit en källa för Rafaëls och Giulio Romanos studier. I kolonnens fot förvarades fordom den gyllne urna, som gömde Trajani stoft, och på spetsen höjde sig segrarens kolossala bild, af förgyld brons. Nu synes der Aposteln Petrus, uppförd af Sixtus V.

Då man vill fortsätta sin vandring, öppna sig tvenne vägar: den ena till Mons Qvirinalis, som prydes af de kolossala hästarna, på hvilkas fotställning läsas namnen Phidias och Praxiteles (och hvilka, om de än ej härröra från dessa mästare, dock äro Grekiskt arbete af första ordningen), samt derifrån till Diocletiani Termer och flera herrliga villor; den andra öfver Tibern, till Adriani ryktbara grafvård. Vi välja denna sednare och befinna oss snart på Roms hufvudgata, il Corso, genom sin sträckning och palatsernas mängd måhända den skönaste i Europa. Vi hafva knappt hunnit den halfvägs. då vår uppmärksamhet ånyo fästes af en segerkolonn. Det är den, som Romerska folket lät uppresa åt Marcus Aurelius, efter hans seger öfver Marcomannerna. Den är mindre skön än Trajani, men i anseende till fotställningen högre. Den bar fordom verldsbeherrskarens bild af förgyld brons, och bär nu Aposteln Pauli, upprest af Sixtus V. Invid denna plats öppnar sig en annan, som prydes af Augusti Sol-obelisk, hvilken

kejsaren lät föra från Heliopolis och uppföra på Campus Martius samt helga åt solen (soli donum dedit, som orden uti inskriften lyda).

Efter en väg af några minuter, genom obetydliga gator, befinna vi oss på en plats, i hvars förgrund ett åldrigt tempel fängslar våra blickar. Denna byggnad är lika enkel som majestätisk. Från dess panna, hvilken tvenne årtusenden med vördnad förbigått, återspeglas ännu samma lugn, hvarmed den selt triumfbågar och throner, kejsardömen och folkvälden falla och deras spillror spridas som leksaker för barn. Det var fordom alla Gudars boning och är nu alla helgons; det är nu, som fordom, fromhetens och konstens helgedom. Det är Pantheon.

Då man inträder i templet, känner man, att den ljusström, som flödar ned från kupolen, varit ämnad att bestråla Gudar, icke blott dödliga. Dessa må hafva varit hvilka som helst; deras anletsdrag bära dock spår af förgängelsen. När man uti inbillningen flyttar sig tillbaka till den tid, då Olympens bilder, framtrollade af den Grekiska mejseln, blickade ned från nicherna i denna sal, hvilka nu fyllas med grafvar och helgonaben, skyndar man åter ut att beundra de yttre lemningarna skonade af tiden.

7.

Torparfamiljerna.

From: Penningar och Arbete af Onkel Adam. (Dr. Wetterbergh.)

Det finnes ett drag i svenska nationallynnet, som sällan förnekar sig, det är allmogens känsla för en viss grad af komfort, prydlighet. och snygghet. Det är endast vid de begge ändpunkterna, hos den rike bonden, som gör ett olyckligt försök att härma de bättre stånden, och hos stat-torparen eller sådane jord-torpare, som digna under pålagor, man märker motsatsen.

Hos medelklassen af bönderna åter, der hvarken rikedom eller fattigdom bringat dem ur deras nationela ställning, är stugan, oaktadt all sin enkelhet, ett mönster af nätthet och prydlighet. Den hvitmenade spiseln med sin sopade häll, och som om sommaren klädes med friska löfruskor; det grofva, men dock rena golfvet; de simpla gardinerna, som hänga på fönsterkanterna, och pryda hyllorna, och som bestå af så kal

lad „knöppling" eller "uppknytor", det vill säga ändan af linneväfvarne, hvars lösa trådknippor hopknytas till ett slags galler: allt förråder en strid mellan skönhetssinnet och de små tillgångarne, i hvilken det förra vinner.

Om man jemför sin inre belåtenhet, då man inträdt i ett praktrum, der siden, guld och sammet, der trymåer och kronor öfverrallt glänsa, med den man känner, då man betraktar det inre af en svensk bondstuga, der ingen målning, intet guld döljer trädet, som skuradt och fint tyckes vinua genom sin ålder, ty det blir med hvarje år hvitare; om man då ser några blanka koppai kärl, några tenntallrikar, som skina som speglar, och husets med björk-kåda sammansatta porslin bredvid en hel rad lerfat med årtal i bottnen, stå kompagnivis på hyllan, lutar jemförelsen åt den lilla kojan, och man beklagar blott, att man ej kan stå riktigt rak för att ej stöta i takbjelkarne.

Dit man således helst träder, är i en så kallad rygg-åstuga i det fattiga Småland, der, högt under tak, hafrekakorna hänga på sina stänger och der kanhända att en killing, barnens vän och lekkamrat, kommer en till möte och luktar på handen för att få något, och bjuder sina hornspetsar till strid, när han finner sig bedragen. Men detta trefliga hem har endast sjelf-egaren, som bor på sin lilla hemmansdel, och den frie backstugusittaren, som är konung i sin koja, så liten hon är. Begge desse ega sig sjelfve.

Deremot, så snart vi inträda på herrgårds-gebiten, finna vi större eller mindre afvikelser från den ursprungliga karakteren. Det finnes, till all lycka, många egendomsegare, som göra mycket, om icke allt, för sitt folks trefnad; men endast den omständigheten, att torparens ställning ej är säker, att han kan uppsägas, att hans kontrakt kan höjas, gör att han kommer i en annan, i en falsk ställning, som den fattiga sjelfegaren, eller den, som blott har lifstidsbesittning på en stuga, undviker. Det är nemligen en framtid, som felas hela denna befolkning; ty för att ega en framtid fordras säkerhet. Om torparen således samlar förmögenhet, sker detta icke derföre, att han sjelf, hans barn och barnbarn skola qvarblifva på samma torsva, utan på det att han må kunna flytta, om behofvet så påkallar.

Denna nomad-idé lyser igenom öfverallt i hans lefnadssätt och kastar någonting vårdslöst och otrefligt in i hans koja; han behandlar den, som den vore blott ett nattqvarter;

ty det lönar ej mödan, att för några år blott göra sig besvär att putsa den och göra den prydlig. Och dock framlefver han hela sin tid i samma stuga; han blir ej uppsagd, hans kontrakt blir ej höjdt, men likväl har denna osäkerhet som ett Damocles-svärd beständigt hängt öfver hans hufvud, och instinktlikt känner han, att han ej är säker, fastän han mycket sällan tänker derpå.

8

From the play: Mäster Smith.

Femte Akten: första Scenen.

(Alla Smiths fordna arbetare framkomma i sina smedsdrägter, glada och sorlande.)

Verkgesälln. Nå, min kära Kolmodin, så råkas vi igen så här oförmodadt. Hvem skulle ha' trott det, när olyckan slog ner i Mäster Jacobs hus, och vi spriddes alla omkring, som agnar för vinden.

Kolmodin (upputsad i rena löskragar och en sluskig hatt, för öfrigt klädd i förskinn och samma afsigkomna svarta frack, som han tillförene begagnat.) Så ska det vara i verlden, ja; skiljas åt och ses igen annars blef det för ledsamt i längden. Men se någonting så här erketrefligt, det kunde inte fanken drömma om, när jag för ett halft år se'n gick och bädda liksängar på körgål'n. Nu tycker jag Mäster Jacob, ska' bli så glad, som Napolion, när han råka' sitt gamla garde, såsom jag såg i glashålet på en sånder kos-kosmotik en gång. Hejsan, smedsgubbar! Här ska' bli' lilla lifvet.

En Gesäll. Men hvad knäfveln gick det åt dej Kolmodin, som gick ifrån yrket och blef dödgräfvare en tid?

Kolmodin. Ah, man ska' alltid lefva husligt här i verlden, och ställa sej så att man kan bädda sin egen säng om det gäller och derför blef jag dödgräfvare. Ser ni, Christine hos Kaspersons, hon gick in vid tullverket, och så blef jag litet tråkig till lynnet, och så gick jag och små'söp en tid, och se'n blef jag dödgräfvare i brist på arbete. Så ska' det vara i verlden, det ska' alltid gå rasande för somliga.

Verkgesälln. Vi skulle vänta på brukspatron här bredvid häcken, för Mäster Jacob får inte veta af någonting om att vi ä' samlade här. (Några bond flickor gå förbi.)

Kolmodin. hå, små tösorna!

hä! Ett lite ord! (Drar

ett par flickor in framför häcken, de andra följa nyfiket efter.) Känner ni Napolions gamla garde?

Flickorna (förlägna). Neej!

Kolmodin. Nå så här har ni hela bataljon. Jag ä' Sergeant för bussarna, jag skulle ödmjukast fråga, hvilken af er det var, som nödvändigt ville ha' mej till fästman?

Flickorna (springa alla skrattande sin väg under utrop). Fy vali!

Verkgesälln. Di der va' vist alla slägtingar till Christine hos Kaspersons.

Gesällerna (skratta).

Kolmodin. h jag kan väl skratta jag också, en vacker dag, när jag åker som brukssmed till kyrkan, med hustru min i skrindan och snörmakartoffsarna utanpå.

Verkgesälln. Tyst, gossar, derborta kommer Brukspatron, med sin unga fru.

Kolmodin. Med Mamsell Gertrud? (Spritter af glädje). Nej dethär blir så roligt så jag står inte ut me't. Tyst i lederna, gubbar. Höger rätta er!

Andra Scenen.

Brukspatron. Gertrud. De Förra

Brukspatron. Goddag, goddag, mina vänner! (Helsar hjertligt på arbetarne).

Gertrud. Välkomna! välkomna! Goddag, kära Kolmodin! (Nickar vänligt åt Kolmodin).

Kolmodin. Mamsell, Fru Gertrud! Känner igen Kolmodin, fast han varit en så'n förbannad sudder. Åh Herre Gud, så roligt.

Gertrud (klappar honom vänligt på axeln). Man glömmer inte så lätt sina gamla vänner.

Kolmodin. Ack, om jag bara tordes be att få ta' Mamsell Gertrud i hand (torkar sig). Ja, jag är aldeles ren om klometerna.

Gertrud (räcker honom leende handen).

Kolmodin (hoppar till i glädje). Lefve Konungen! . . Nej lefve Hennes Nåd, skulle jag säja, fast jag halka i brådskan.

Brukspatron (till Verkgesälln). De ha' ju alla fått veta de villkor, jag erbjuder dem, och ä' nöjda dermed?